Hejsan. 

Drar upp lite tankar man kanske kan ha som en 17åring på en söndagskväll? haha.. 

Tänkte på de där med första kärleken och att de aldrig någonsin blir som de igen osv osv. 

Å de kanske är sant? eller? 

Min första kärlek va lixom helt underbar, man hade en speciell känsla i hela kroppen å allt va så himla guld å gröna skogar eller vad man ska säga? allt va perfekt (förutom vissa problem som uppstod senare) men nu snackar vi dom bra stunderna, eller ja, den bra tiden! Och dom bra känslorna, eller.. Speciella känslorna.

Men nu, något år senare när jag har träffat en ny kille som jag vart tillsammans med i 2 och en halv månad så börjar jag fundera, för i början så tänkte jag hela tiden på " amen de här känns inte som det gjorde med s. "

" jag har inte den där känslan nu " osv osv. Men nu när jag tänkt efter några gånger så har jag faktiskt kommit på en sak. De är nog lite så att inget slår den första kärleken, MEN att de samtidigt är så att de här är minst lika bra, trots att den där speciella känslan inte finns där, så känns de ju skitbra? Å allt sånt? 
Jag mår minst lika bra nu som jag gjorde då, så man kan ju faktiskt känna " jag är kär " trots att de inte är första kärleken, för jag va så rädd att bli kär igen efter att mitt x såra mig att jag nog inte riktigt vågade känna den där känslan i början? 
Men nu har de ju gått ett tag, å jag är fortfarande lite rädd för att bli så där sårad å förstörd vissa gånger. Men samtidigt måste man ju lära sig att lita på andra personer och inte dömma andra efter mitt x.

För denna "nye" killen är inte alls på de sättet, han är så mycke snällare, så mycke mer omtänksam.

Detta blev ett snurrigt inlägg, men de är nog lite sån jag är idag. Snurrig alltså, haha.

Godnatt på er.